en sjuklings händelselösa dag.

Karma eller bara en medfödd balansgång i livet. Även om jag riskerar att låta som en tråkig massproducerad amerikansk film-trailer med en sådandär överexhalterad kommentator som annars bara kan höras i "MONSTER-JAM"-reklamerna, så har jag faktiskt upplevt karma. Eller just någon annan form av balanserande kraft här i världen som föga oväntat straffar just mig. Just idag känns som den optimala dagen då allt ifrån gudar till väder straffar mig. Givetvis är det inte så, eftersom jag annars hade suttit iklädd slips och tittat på division 2-hockey med ett gäng raggare. Men jag har upplevt det som att någonting har straffat mig idag.

Dagen började med att jag drömde en av de bästa drömmarna jag någonsin drömt. Gled runt i en flott lägenhet och sippade på en Absolute Pears Breeze. I mitt sällskap var det 20 stycken skitsnygga, nakna och överkåta tjejer. Jag levde livet helt enkelt. Efter att jag hade njutit kroppen med alla tjejerna i mitt harem, plingade några nära och kära vänner på dörren. Jag släppte in dem, och ställde mig och snackade med någon av dem. Samtidigt som jag gjorde det, kände jag en fruktansvärd skam. Vad har jag hållt på med egentligen? Vad äcklig jag är som gör som jag gör!

Då slog det mig att det var en dröm, eftersom jag aldrig ens överhuvudtaget skulle kunna uppleva någonting liknande. Jag tvingar mig själv till att vakna upp, just för att jag skämms så mycket över mig själv.

Vips! Så sitter man upp i sängen och försöker tyda vad klockan visar. 10.50.. Bra... Då kan jag sova lite mer, tänker jag. Då kom jag på att jag fortfarande inte orkat ställa om min väggklocka till sommartid, så klockan var alltså 11.50. Dags att gå upp. Känslan av att vara sjuk och bakfull spred sig genom kroppen och jag lyckades konstatera att jag gått och blivit sjuk.

En hälsningsfras till morsan, som hälsar tillbaks med ett "Usch vad äckligt du luktar, drack du mycket igår? Du luktar som en alkis!". Jag förklarade lugnt och sansat att jag gått och blivit sjuk, och går därefter till mitt rum med frukost som jag kan avnjuta till att kolla igenom mina saker på internet.

Därefter gör jag iordning mig, och när jag börjar rota i sängen bland mina nytvättade kalsonger hittar jag ett örhänge. Hade kvinnligt besök från eskilstuna i helgen, och jag har lyckats få dissen av ägaren av örhänget. Det verkar som att hon var mer inne på engångsgrejer. Fantastiskt. Jag log för mig själv och tänkte att det var det bästa jag kunde göra av situationen. En grym hämnd genom att behålla ett örhänge som straff. Riktigt genialiskt.

Därefter kunde jag inte hejda mina hemskheter, utan jag tog på mig mitt ex's dunsockor som hon fick av mig för något år sedan (jag behöll dom, hon hade ändå nya). Tänkte, när jag ändå är på krigsstigen kan jag ju alltid passa på att härja fritt. Så jag tog på mig dunsockorna och gick runt med dem utomhus, tog en cigg och var allmänt äcklig. Jag var nöjd helt enkelt.

Gudarnas straff kom nyss - skoningslöst och helt oväntat när jag skulle gå ut från husvagnen efter att ha hämtat öl. Draperiet snörar till sig och lyckas linda in sig runt min hals när jag ska gå ut från husvagnen, så det slutar med att jag står på tå och kämpar mot det där förbannade draperiet. Efter några sekunders kämpande lyckas jag trassla mig ut, slår igen dörren och springer in till hemmets trygga vrå, där jag gråter ut i bloggen.

Kära blogg, det har vart en hemsk dag.

daniel - en ordförstörare?

Jag har varit inaktiv i mitt skrivande ett tag.
-Nähääää! säger ni.
Jodå, men det har sina förklaringar. Delvis var jag på en oplanerad visit till landet som uppfann slipsen (värd uppfinning. jag lovar). Delvis har någon mystisk dennis gjort att jag tappat suget för att blogga helt och hållet. "Yes!" tänker han, eftersom det antagligen är en av de få saker han faktiskt har åstadkommit än så länge. Dock är inte fallet så, utan jag har snarare fattat att folk inte vill ha en sånhär blogg, så då skriver jag ändå lite i onödan. Det skiter jag i nu. Jag hänvisar Dennis till blondinbella.se där han kan läsa om hur jobbigt det är att ha druckit hasselnöts-latte i ett halvår helt ovetandes om att den faktiskt innehöll 328 kalorier. Då får han ett lyckligt liv, och jag kan få sitta här med mina få och otrogna läsare och spy ut lite av det jag har i huvudet. Win-win situation som man säger i staterna.

Jag tror jag har förstört ordet "fantastiskt"

Bakgrunden är alltså att min trumpetlärare är överdrivet pedagogisk & alltid ska berömma folk, oavsett hur dom spelar. För två år sedan började hon använda sig av ordet "fantastiskt". Eller, använda och använda. Missbruka ordet fantastiskt. Man kan ha spelat fruktansvärt, och hon lyckas klämma in fem "fantastiskt" i en mening, och hon säger det x antal gånger/minut. Och då överdriver jag inte. Detta i sin tur ledde till att jag blev av med min förmåga att ta det ordet på allvar och ordet fick snarare motsatt betydelse.

Nu till saken. Jag har märkt att tex. i Västerås så har det börja sprida sig. Vissa skyller på mig & min vapendragare NF, för att vi förstört ordet för dem. Efter en stor dos av ordet verkar det som att ingen kan ta ordet fantastiskt seriöst längre. Störmoment när man ser på tv och när det dyker upp i olika sorters sammanhang. En parantes är att ordet fantastiskt endast(?) används i klyschiga sammanhang. Dessutom har jag märkt av det börjat användas sarkastiskt över olika forum där jag hänger också.

Nu till en fråga:
Är jag den skyldiga helt och hållet, eller är jag bara delvis skyldig? Har det använts sarkastiskt förut? Nu kan tyckas att hela grejen känns väldigt egocentriskt men jag skyller till stor del på mig själv. Jag tror jag startat något som inte går att hejda och jag kan knappt släppa det. Skulle lika gärna vara att jag inbillar mig, och det får vi hoppas. Verkligen.


Hursomhelst så slog det mig precis när jag satt och filosoferade, att slipsen måste vara bland det mest onödiga som uppfunnits inom klädväg. Delvis uppfyller den ingen funktion förutom att pryda, och personligen tycker jag att slips är så förbannat jävla jättefult så därmed förlorar den sitt värde. Därför ska jag rangordna de fem olika slipsbärar-kategorierna.

1. Den som firar något högtidligt i form av: bröllop, studenten, första maj etc.. Rättfärdigat.

2. Kontors-snubben: glider ofta med portfölj, bärbar dator och käkar sin lunch på någon flott restaurang. Klart som fan du ska få visa att du har status, du har ju trots allt kastat bort större delen av ditt liv bakom skolbänken!

3. Emo-slipsen: Antingen är den färdigmålad på någon tattig t-shirt köpt från H&M, eller så är den slarvigt knuten för att visa att man visst är hardcore, rebell och inte vill se ut som alla andra. Eftersom slipsknytning är förknippat med manlighetsprövning har ni nu kuggat i alla kategorier. Grattis. Kom igen, bättre kan ni.

4. Den ofrivillige: Den femtonårige rebellen i familjen som absolut totalvägrar ta på sig slips till sin skjorta när farsan fyller 40, men prompt blir tvingad av sin moder. Kom igen, ingen vinner på situationen, det ser bara krystat ut. Här skyller jag främst på föräldrarna, ungefär som att tvinga på en hund en stråhatt och njuta av att den ser så fin ut. Lägg ner skiten istället.

5. Herr lustig/mr pajas: snubben som glider runt i rufsigt hår och helt jävla random har en jävla slips runt nacken för att.. ptja, jag vet inte vad, få uppmärksamhet? Lägg av, det är inte kul, ni är inte lustiga. Ta av er slipsen snarast, annars borde dödsstraff utfärdas på er alla som faktiskt använder det.

ett brev.

Igår tog jag mitt oförnuft till fånga för att dra ner mot vattendraget. Något som kan beskrivas med ett brev som jag skrev till kommunpolitiker för två år sedan angående powermeet. Och med tanke på att powermeet också nalkas, så är det absolut högaktuellt. Ledsen över att jag är okreativ. Nåväl, here it comes. Ett brev om folkfest.


God dag, Jag skriver till Er med en fråga, och en vädjan angående Power Meet. Jag hoppas att jag har kommit rätt.

Denna tillställning har ägt rum under helgen och jag hade den dåliga smaken att ta en promenad genom lögarängsområdet igår, på lördagskvällen. Det som bredde ut sig framför mig var en orgie i lågmänskligt beteende. På gator kantade av försäljningstånd koncentrerades allt det där som jag alltid avskytt hos människor. Månglare som säljer krimskrams, gammalt godis och landslagströjor. Berusade människor, både unga och gamla. Asfalten beströdd av ölburkar, utspilld läsk, allehanda skräp och spyor. Allt till ljudet av tusentals rockabilly-anhängare som gastar och skriker och indirekt uppmanar folk till att supa. I detta inferno frotterar sig gäng av aggressiva nynazister och kickers, även enstaka överförfriskade villagubbar som med lysten blick kollar in småflickornas korta pastellfärgade kjolar när frugan ser åt andra hållet.

Jag har alltid undrat och haft mina funderingar över vad Power Meet har med Västerås att göra, och hur ni tar ställning till allt som händer. Att släppa löst tiotusentals halvfulla mänskor från diverse olika delar av världen på våra gator med sina bilar, i en folkfest som alltid förknippas med alkohol och otrygghet, det kallar jag inte bra marknadsföring för Västerås. Att en sextonåring med armékeps och hammerfalltröja står och spyr bakom ett stånd där raggarmunkar säljs kallar jag inte kultur. Punkt slut.

Min fråga är: vinner man någonting på detta? Festivaler och gatufester av den här typen kan inte heller generera särskilt stora intäkter till stadskassan, för helt ärligt; hur många kronor i skatt betalar den där killen som kränger Absolut svensk-kepsar och läderhalsband med majjalöv? Inte mycket. Tänk sedan på kostnaderna för polisinsatser, mobila sjukvårdsteam, socialarbetare, skador, rättegångskostnader, städning och reparationer. I bästa fall går det + / - noll. Så min uppmaning är: Nej, snälla låt det inte hända igen. Jag vill trots allt att mina skattepengar som slösas bort på sånt som annars kan läggas på utbildning, vården, äldreomsorgen.

Tack för mig, jag var bara tvungen att skriva av mig.

Med vänlig hälsning och med hopp om svar,

Daniel ********

PS.
Jag har på senaste tiden undrat över det här fenomenet med människor som bara lägger ut bilder på sig själva omgivna av ca: 10 polare när de dricker. Vad är grejen? Vill ni stoltsera med att ni har hippa vänner, dricker och har kul i era liv? Det bevisar snarare motsatsen (och nej, jag är ingen nykterist). Jag är bara väldigt mätt på era och era gelikars liv redan. Punkt slut.

en minuts blackout.

Under en månads tid har jag blivit terroriserad av telias kundservice. De har lyckats ringa mig precis lika olägligt varje gång. Varesig det handlar om att jag står mitt under en konsert, när jag repat klädshow med klassen, klätt studentflaket, står på ett rep eller.. ja ni hajar. Jag har varit helt upptagen varje gång de har ringt, så när de ringde mig dagen innan studenten när vi klädde studentflaket så bad jag de snällt att inte höra av sig på några dagar.

Idag ringde det där förbannade 085-nummret mig igen. Jag låter det gå några signaler för att samla mina krafter, för att sedan svara.
-öh.. a.. det är daniel.
"Aaa hääääj det här från Teliaaaaa".

Nu är det så att Telia hade inte vad som helst att erbjuda mig. De råkade nämligen ha ett superdupermegamultibra superfantastiskt erbjudande just till mig. Smickrande. Erbjudande i detta fallet råkar handla om ett abbonemang där man ringer för skyhöga priser, hög uppkopplingsavgift, höga sms-priser och låga mms-priser.

Där satt jag och slösvarade på allt som kvinnan i luren sade och orkade faktiskt inte bry mig. Men så plötsligt fick jag frågan "är det här någonting som passar dig?"
-Njaeaoaoaoao...
"Ska vi göra en röstinspelning, så att det gäller som ett riktigt kontrakt?"
-Öh.. aaa..?

En minut senare

-Tack för att du valt Telia-superfantastiska(kommer faktiskt inte ihåg vad det hette)-abbonemang, ha en bra kväll!

*klick*

Ungefär här vaknade jag vid liv igen. Vad fan hade hänt? Jag kände att någonting inte riktigt stod rätt till. Hade jag nu blivit fast med det där förbannade abbonemanget? Jag befarade det.
Jag ringer genast upp och kollar upp med dom. Jajjemensan. Jag har valt deras superfantastiska abbonemang.

Är jag ansvarsfull nog att ha ett abbonemang? Nej. Är det någonting som passar mig överhuvudtaget? Nej. Är det någonting som jag nu lyckats bli fast med i ett halvårs tid? Ja.
Jag vågar inte ta tillbaks det nu heller. Nu när dom ringt mig så många gånger så är det nästan inte mer än rätt att dom lyckas snuva mig på ett dåligt abbonemang. Och jag har mig själv att skylla.

Ska jag nu kasta mobilen i sjön för att vara säker på att inte hamna hos kronofogden kanske?

Hm.. tåls att övervägas iallafall.

en festmåltid.

De senaste dagarna känns det som att mitt liv har gått på repeat. Det är lite av en "vad kom först: hönan eller ägget?"-historia, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har alltid svårt att somna på kvällarna och kanske somnar runt 1-2 nu. Jag ställer klockan på 9, för att efter det snooza i en timme. Därefter somnar jag om, och vaknar varje morgon av olika människor som ringer mig. Ungefär runt 13.00 är jag då färdig att hitta på saker. Efter detta övar jag och gottar mig i kaffe & en snabblunch, för att sedan invänta middagen & dra ut och träffa vänner. Komma hem, inte kunna somna och Vips! så har vi mina dagar på repeat. Min universella tv-dosa har alltså fastnat på repeat och varje dag är den andra lik. Så om det finns någon reperatör (läs: Någon som vill bryta trenden med mig) i närheten så hojta! Jag känner mig faktiskt lite spontan för en gångs skull.

Sedan studenten har jag känt mig lite nere. Delvis pga. att den roliga tiden är slut och får ett sådant abrupt slut som att kastas ut i en värld där ingen längre tar hand om en. Luften i en kall korridor, där darwin gäller - sparka och slå. Det är inte förrns nu man får en egentlig försmak på vad kapitalismen har att erbjuda. Inget egentligt sätt att tjäna pengar på (åtminstone inte lagligt), och två månader med ingenting att göra förutom att öva och njuta av livet. Det kan man bli ganska mätt på. Det har dock löst sig någorlunda bra ändå. Min ljudtekniklärare haffade mig för någon dag sen och frågade om jag ville jobba. Så jag har lyckats hoppa på lite ströjobb i sann arbetaranda där man sliter kroppen ur led för en struntsumma, men pengar är pengar trots allt. Så jag har någon dag under sommarlovet till att slita under mälarveckorna, och utöver det så har jag lite betal-gigs i sommar. Dessutom ska jag få spela fanfar på måndag när Niklas Lidström kommer till Västerås, och det lär jag ju tjäna minst en femhundring på iallafall. Så det värsta pengaproblemet är löst, men jag lär ju inte leva som en prins i sommar direkt.

Förutom sysselsättningen och pengarna så är tanken på att livet flyger förbi ett problem. Jag började fundera huruvida om jag skulle vilja spola tillbaks livet något år eller om jag skulle vilja stanna kvar i åldern jag är i nu i något år till. Svaret blev nej. Även om jag på pappret är vuxen och snart inte längre klassas som ungdom i något som helst avseende så vill jag gå vidare. Inte för att jag känner mig mogen och redo, utan för att jag börjar på något sätt bli redo för nästa steg ändå. Låter det konstigt?

Livet bör ses som en festmåltid.
Först severas den söta aperitifen - det är barndomen. Sedan kommer förrätten som följaktligen får symbolisera ungdomen. Varmrätten är livets högtidsstund, alltså den ljuva medelåldern. Desserten är givetvis ålderdomen. Och strax före du kolar röker du en fin havanna-cigarr och smuttar på en fin whisky. Här är du mätt på livet. Jag befinner mig just nu vid förrätten på livets meny och känner inget behov av att äta ytterligare en förrätt.

Nu fick ni någonting att tänka på, kära studenter.

veckans rambo-mupp.

http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=773833





Helt oförberedd på vad som skulle visa sig vara en orgie i lågmänskligt beteende satt jag här - sömndrucken och mest på automatik hade jag kokat kaffe och suttit mig vid datorn för att läsa nyheterna efter att ha snoozat i 45minuter. Jag läser om hur man ska våga säga ifrån till sin chef, och dom vanliga nyheterna. Mina ögon dras plötsligt till en snubbe i kamoflage-kläder. Jag som föraktar allt med lumpen läser till min förfäran rubriken:


Kristians skönaste kläder är militärkläder

Sånt här händer inte, det måste ha skett något fel, hoppades jag på. Så i hopp om att VLT tolkat hela historian fel klickar jag in mig på länken och får alltså läsa om veckans 20-åring. Det måste ju trots allt finnas någon logik i pojkvaskerns uttalande. Ingen vettig homosapien på tellus kan ju vara på fullaste allvar vara så pass intresserad av att leka krig i skogen så att man kan försöka tvinga sig själv till att säga någonting i stil med att dom skönaste kläderna är militärkläder. I artikeln kan man läsa om vad han gör för tillfället. Okej, han gör lumpen. Det är fortfarande fullt möjligt att denna Kristian blivit hjärntvättad av någon elak officer till en sån gräns att han tom. tycker om att bära kläderna. Men nu börjar han spä på hela sin historia.

"Mitt uppdrag är att skydda militära anläggningar mot sabotage, terrorism och spionage". Bortsett från att han faktiskt har en ganska obetydlig tjänst så måste han ändå glorifiera sin roll och måla ut det som att han på något sätt är livsviktig för landets säkerhet. Det är retorik som direkt taget från försvarets propaganda-blad. Det är sådana som Kristian som skulle kunna bli hjärntvättad över en fika-rast på jobbet till att gå med i någon suspekt sekt i någon obskyr by någonstans i Ryssland.

Killen berättar om hur han är bra på kampsporter och att skjuta med AK5'a. Han är alltså en livs levande rambo, och helst läser Instruktionsboken Soldat i fält. Här någonstans har han gått från att vara en regelrätt mupp till att vara ... något mindre kul, och mer skrämmande. Jag skulle kunna dissa varenda svar, men det skulle bli en allt för lång text.

Speciellt med att fylla 20: Det enda är att jag får gå på Systemet. Men det tänker jag inte göra eftersom jag är nykterist. Det är inte kul att dricka, man blir bara dum.
All ära till nykterister, jag kan respektera deras åsikter till en viss gräns. Men genom att säga att det inte är kul att dricka, och att man bara blir dum av att dricka gör mig bara förbannad. Han sitter och berättar om sig själv till tidningen där man tydligt ser hur hjärntvättad han har blivit på en sån kort tid, och har mage att säga att "man blir bara dum" av att dricka. I hans fall skulle man kunna hävda motsatsen. Sen att han ska spela ut på att vara en plikttrogen rambo-soldat utan intressen och försöker alltså vara en moralisk förebild.

Hittills bästa dagen i ditt liv: Det var när vi hade stridsövning i maj och jag lyckades skjuta ner många plåtfigurer, som symboliserade soldater. Jag lyckades så bra att jag fick beröm av mitt befäl.

Det är bekräftat. Tycka vad man vill om mitt liv och min rätt till att bedömma sånt här, men denhär snubben verkar både haft en tragisk barndom (kanske har han suttit inlåst i en källare hela sitt liv?) och ungefär tråkigaste livet man kan tänka sig. I mina ögon alltså. All ära till oliktänkande, men jag tycker endast synd om karln.

Nu lämnar vi denna Kristian åt försvaret i ett halvår till och får hoppas på att vi inte läser hans namn om tio år i samband med en massaker på något torg där han står utklädd till rambo med en AK5'a i handen och med "Instruktionsboken Soldat i fält" i andra handen.

framtiden & studenten

Senaste månaden har varit späckad med grymma händelser. Alltifrån fester, utklädnadsshow, konserter till härliga morgnar med cigg & kaffe och kvällsfika med vänner. Humöret har mestadels varit på topp. Studenten tog jag igår, och det var grymt. Gårdagen bestod av Champagne-frukost. Grym öppning på dagen, allt var mysigt & vädret var på topp. Sedan kom utspringet för att sedan stå på flaket i två timmar. Kändes ungefär som att få lida en långsam och smärtsam död för att kokad i ett hav av svettlukt, avgaser & alkohol och andra trevliga aromer. Men det var bland det roligaste jag gjort. Snabbt hem till släkten, få en orkester (hahaha) som spelar för en och slutligen dricka bärs på pubar & hänga i parken. Det är lustigt dethär med tid. Två timmar på flaket kändes som en kvart. En kvart med släkten kändes som två timmar. Sedan på kvällen när vi gled runt på pubarna så var allting i realtid. Skumt.

Jag vaknade imorse av att morsan kom in med en plasttrumpet och spelade fanfar och resten av min familj sjöng "ja må han leva!". Just det. Jag fyllde 20 idag. Det borde väl ändå vara dubbel lycka? Nja..

Här sitter man och lyssnar på depp-musik, har precis varit på promenad, sitter och är förkyld och deppar snart ihop. En naturlig reaktion när man haft så mycket skoj på senaste tiden såklart, men dessutom att jag är inte nöjd med avslutet från klassen. Jag läste nämligen i studentmössan imorse. Jag ville bli glad. Det blev jag inte. Mest någorlunda tråkiga kommentarer, och man skulle helst av allt velat haft en sån där självförtroende-lapp som man fick på konfirmationen. Man gled runt med ett stort A-4 & lät folk skriva positiva grejer om en själv på lappen och fick läsa den när man kom hem sen. Något liknande. Istället för saker som "puss, vince" eller "lev!" eller "all lycka i framtiden". Man tar inte åt sig någonting verkligen. Förutom en grej som en tjej i min klass skrev.

För att citera:
"Du är jävligt bra. Det har jag tyckt från början".
Orden ekade i mitt huvud hela morgonen, och jag beslöt mig för att jag själv skulle skriva nånting liknande av den simpla anledningen att jag själv inte skrev något liknande i någon annans mössa. Dessutom pga att jag inte fick någon biljett till studentfesten på BMB och istället satt på bill och bob. Detta i sin tur ledde till att jag missade förfesten, och sista avskedet som var tänkt att äga rum i parken(?) ägde aldrig rum. Där var man, kände sig bortglömd och dissad och ville på något sätt säga farväl till klassen. Därför gör jag det i min blogg, även om folk i klassen antagligen inte läser den, men jag tänkte skriva lite rader om dom flesta människorna som jag egentligen skulle velat skriva i era studentmössor.. eller säga till er igår i parken. Föresten. Det är inga klyschor. Det kan nästan se lite likadant ut.. Det är en blandning av att jag faktiskt bara känner typ tre pers i klassen, eller att det är typ 10pers jag aldrig snackat med. S'atte.

Anna: man blir glad som fan av dig. även om du härjar.
Nicole: jag trodde du var fjortis tre år, men så var inte fallet. skitskön faktiskt.
Sara: galen på att sjunga, men du är bra människa också. även om jag inte diggar din moral alla gånger.
Sabina: osjälvisk och jättesnäll. ett hjärta av guld. på riktigt.
Jonas: sjukt tankspridd, men skön att ha och göra med.
Tomas: du är mysig. punkt slut.
Mats: jag tackar aldrig nej till en bärs med dig.
Sami: en av de bästa gitarristerna jag hört & dessutom så är du osjälvisk och härlig.
Viktor: osjälvisk och underbar att ta en fika med. och dricka med. och sjunga julsånger med.
Vincent: du är påfrestande ibland, men du har din charm, och du är snäll. iaf mot mig.
Gustav E: känner dig inte särskilt bra faktiskt, men jag diggar ditt oförtröttliga slit med gitarren. det kommer du gå långt på.
Gustav L: grymt musikalisk och bra människa.
Sanne: man blir glad av dig också. du smittar av dig.
Emma: jag tror vi är ganska lika egentligen och att det är det som gjort att vi inte gått ihop. men på senaste tiden så har jag insett att du inte alls är en djävul, utan en najs människa.
Amanda: förutom att du är helt sjuk och skitrolig så är du dessutom snäll. å hela köret. du är en riktig toppentjej.
Ella: känner dig inte alls faktiskt, men dom korta stunderna jag snackat med dig är du iaf trevlig.
Johanna: blir aldrig klok på dig faktiskt. men du är en sjysst å skojig tjej.
Lisa: knappt pratat med dig.. men du är trevlig.
Sanna: knappt pratat med dig heller.. bara lite på fyllan.. å det kommer jag inte ihåg!
Linnea: du är rolig. och glad. det är bra.
Julia: du är flummig som fan. och skön.
Jessica: har hört att du pratar på fyllan. har aldrig hört det tror jag. tyvärr!

Tack för tre år klassen! Jag har både hatat och älskat er. Så - om ni vill säga några sista ord så får ni droppa kommentar, eller så hörs vi på msn. Men jag tvivlar på att nåt av det kommer hända! Så ta hand om er.

Så: här sitter jag, tjugo år, arbetslös i sommar, två hundra kronor för resten av sommarn(eller får vi ett till studiebidrag?) och ska invänta min skolstart i bollnäs. För jag kom ju in på den folkhögskolan, så jag börjar i augusti och ska få spela frijazz. Det blir mega! Hursomhelst är jag nöjd ändå. Igår skänkte jag tankar till dom som det inte gick riktigt lika bra för, och ni ska veta att ni alla är värda en plats. På riktigt. Men, jag fick nyss ett sms av killarna i mitt band. "Stort grattis till att du nu måste ta hand om dig själv. Vi finns här om du behöver vägledning i livet." Även om skolan är slut, så har man alltid sina vänner. Det är skönt.

Dessutom på tjejfronten intet nytt. Träffade en skitsöt tjej igår faktiskt. Men med mina balls of steel så har det en tendens till att skita sig. Jag har faktiskt trott att självförtroendet jag har fått av att våga stå på en scen och dansa faktiskt skulle kunna hjälpa mig i sånt här, men det gör det ju uppenbarligen inte. Hursomhelst. jag ville bara uppdatera er lite om mitt liv. Ja, det är tråkigt. Men detta är anledningen till varför jag inte kunnat uppdatera på ett bra tag. Ikväll bär det av till Johan tillsammans med Marc & Max antagligen. Om jag nu inte stannar hemma.

Ha den äran på mig själv. Nu börjar livet på riktigt. Nästan. I augusti. Farväl barndomen!